På 90-talet skaffar man inte barn som ensamstående, papporna är oersättliga och tar knappt ut sina 10 dagars ledighet. Unga kvinnor, som ännu inte fått barn, är opålitliga att anställa, de kommer ta ut föräldraledighet, och de är de som sedan är hemma när barnen är sjuka. Papporna kan man lita på. De kommer till jobbet i alla väder. Tar de ut sina 10 dagars föräldraledigt gör det ofta det på sommaren, och bygger en altan. Älgjakten och VM-tider var också populärt att ta ut sina pappadagar.

 

Sen kom de en lag. Som sa att tre månader inte kunde skrivas över på den andra föräldern. Då börjar det hända saker. Det skriks ett tag om att det är inget staten ska bestämma över, det är familjerna som bäst löser vem som ska vara hemma med barnen. Problemet var ju bara, att det var inte familjen, män som var hemma ansågs ibland som mesar, hunsade av sina fruar. Att de själva ville vara hemma med sina barn, det var inget de som kritiserade tänkte på. Det tyckte det var bättre förr.

Jag är tacksam för de som drev igenom de tre månaderna för det har gjort oss mer jämställda på arbetsmarknaden. I hemmet. Tiden med barnen. Nu hoppas jag det delas upp 50-50. För barnens skull. Så de får ett mer jämställt samhälle när de blir stora.

#blogg100