En dag mot rasism. Jag började dagen som voluntär till gudstjänsten. Vi var många. Dialogpolisen var imponerad. Hör en präst berätta att de kallade fyra från varje deltagande församling. Vi får uppgiften att hålla koll, bevaka, varna om vi ser något, och vad vi ska göra om, om, vi alla måste söka skydd.

Utanför har det samlats Jönköpingsbor, och en och annan tillrest motdemonstrant. Plötsligt smäller en bomb. Ljudet kommer från torget, där SvP samlats. Folk blir rädda. Några funderar på att gå hem. Vi vet inte vad som hänt.

Gudtjänsten är bra. Vacker. På fem språk. Prästen som inleder börjar med orden; Att du som kommer till vårt land, ska möta en öppen hand, och inte en knuten näve. Du är välkommen!

Du kan se hela den ekumeniska gudstjänsten, för medmänsklighet, kärlek och alla människors lika värde. Det är bibelläsning på arabiska, engelska, persiska, spanska, svenska. Tack Éric Moreau för att du tog dig tid, samlade ihop all teknik, fixade el och en bra plats vid kyrktrappan.

Jag själv lyssnade, vaktade och dokumenterade.

När gudstjänsten började närma sig slutet så kommer tankarna, det är nu det börjar. Vad gör jag nu? Jag hade sett information om att vi skulle stanna kvar, sjunga psalmer, hela dagen, och tänkte att det vill jag göra. Jag vill förhindra att nazisterna går på gatorna i min stad.

När gudstjänsten är slut är batteriet slut. Kyrkan ligger mitt i den väg SvP ska gå, så folk skyndar därifrån. Jag släpps in i kyrkan för att ladda min mobil. Stort tack du som lät mig komma in. Hinner även värma mig, fast riktigt varm blir jag inte förrän jag långt senare den kvällen ställer mig i duschen. Vättern kyler.

När batteriet är någorlunda laddat och jag kommer ut på kyrkbacken är det några kvar.  Ingen sjunger psalmer utan många är nog mer frågande över vad händer nu.

Min familj är med. Vi bestämmer oss för att åka hem. Vi har två bilar, parkerade på olika ställen så vi skiljs åt. Jag ser poliser överallt. Utanför Spira står poliser, brandbilar och ambulanser. Jag stannar och fotar, Då ringer kyrkklockorna. Så häftigt. Jag gråter. Inser att det funkar inte att bara åka hem. Klockorna ringer för fara,

Jag kan inte fly faran. Måste visa att nazism inte är ok

Vi bor inte så långt från stan så jag åker hem, tar en snabb lunch, och berättar att jag åker ner igen. Min man och dotter vill också med, så vi åker tillsammans. Vi åker inte dit för att vi är nyfikna. Vi åker dit för att vara med, för att agera, visa att det inte är ok. Älskar min familj!

På vägen in följer vi flödet i Twitter och ser att de inte kommit iväg, att folk sitter på vägen, i vägen.  Vi försöker klura ut vart vi ska, och var vi kan parkera. Första planen funkar inte, polisen har spärrat av området. Vi ställer hos på Högskolans parkering. Vi följer flödet, kommer till Barnarpsgatan. Mycket folk. Många Jönköpingsbor. Tåget är inte där, det har stannat vid kyrkan. Dottern hittar vänner och stannar i korsningen Barnarpsgatan/

Jag och maken fortsätter mot kyrkan. Ser mest poliser. När vi är framme, ställt oss vid korsningen, hör vi polisen uppmana folk att flytta på sig, annars kommer de gripas. Jag uppfattar det som att folk flyttar på sig,

Strax efter rör sig tåget. Jag har hamnat mitt i. Det är jag, några andra ”vanliga” samt en massa poliser i gränden. På andra sidan motas motdemonstranter bort. På min sida är det lugnt. Jag streamar en stund.

Ögonkontakt med en nasse

Jag får ögonkontakt med en ung kille, vi tittar på varandra, rakt in i ögonen. Han ser nöjd ut, snäll ut, men just då känner jag bara hat.  Han representerar så mycket som för mig är så fel. Han får via mina ögon ta all min ilska, mitt hat, mitt förakt, för det hans parti han valt. Jag känner hur jag strålar hat mot honom.

Det här ögonblicket får mig att  långt efteråt fundera. Vad är meningen med att tåga, visa vad man står för? Borde vi inte mötas på andra sätt, runda bordsamtal, unconference, med andra. Undrar om något av dessa nassar åker hem och tänker att nä, nu får det vara nog, så många som är emot vad jag tycker, bäst jag ändrar åsikt. Och de själva, vad får de fram? Några fler vilsna själar som  blir medlemmar?

Jag funderar också på vad gör de här människorna när de inte är här. Vad arbetar de med? Har de jobb? Är de uppskattade? Omtyckta? Älskade? Gillar de sitt liv? Har de något att förlora?

Jag ångrar att jag inte pratade, fanns ju faktiskt chans, just här, på Nygatan där allt var  lugnt, prata med nassen istället för att blänga.  Frågat vad han kom ifrån, när han kom till Jönköping, om han sett något mer än Västra torget, vad han skulle göra sen, hur länge han varit med i partiet, etc. Naivt? Mänskligt?

Stökigt?

Det JAG såg själv, dvs på de två ställen jag stod längs med deras väg så var alla städade, nassarna stod  lugnt och väntade och gick sedan i led.

 

Det första stället var på Nygatan.  När de passerat Trädgårdsgatan. Ett tumult såg jag. Jag fick mer eller mindre någon över mina fötter med det gick så snabbt så jag hann aldrig reagera vad som hände och vem som gjorde vad. Polis och deras nassarna egna funktionärer lugnade ner det så snabbt så jag undrade en stund om något alls hade hänt.

Efteråt, har jag sett bilder på slagsmål och tumult. Något jag  inte såg något av.

Sitter i vägen

Jag ser aldrig sittaktionerna, Ser inget av det som händer på Barnarpsgatan. Bilderna som jag ser efteråt visar att folk sitter mitt i vägen 🙂

Utan dessa sittaktioner hade tåget gått rundan på ca 10 minuter. Nu tog det nog tre timmar. Under tiden de fick stå och bara vänta fick de höra glåpord och ”Inga nazister på våra gator”.

Här hade vi kunnat vara flera, markerat mera, ropat högre! Blir det fler gånger hoppas jag fler Jönköpingsbor ställer upp och att vi tillsammans står längs med gatorna och sjunger, och ropar ramsor. Förberedda med budskap. Fakta. Ger dem gosedjur och massa sega polkagrisar.

Tåget går vidare

Tåget går vidare och vi går mot Hälsan. Möter Erik och vi står på en mur för att ha bra möjlighet att fånga det på bild. Tills polisen kommer och säger att jag inte får stå på muren.

#NazifrittJKPG

Västra torget

Allt avslutas vid Västra torget. Det finns gott om avspärrningar och vi hålls långt ifrån deras möte.

Vi här inget av det som sägs, och vem vill höra. Vi vill bara störa. För en gångs skull älskar jag att oljud. De som förberett och har med sig allt möjligt som låter. En äldre man, uppskattningsvis över 80 år, står längs med kravallstaketet och har en snurra som låter högt. Han använder den ett tag, sedan stoppar han ner den i sin snygga rock och går vidare. Jag blir så glad av att se hans agerande. Han är där och bryr sig.

I övrigt är det mest ungdomar, det är städat, lugnt och ett himla oljud.

Till sist

Det är vad jag sett, från det lilla jag var med, från de platser jag stod på i stan.

Jag är inte längre rädd.

Jag respekterar nu de som har dolda ansikten, något jag tidigare inte förstått.

Tack för att ni utifrån kom och agerade!

Respekt till er som satt, i vägen, utan er hade marschen kanske bara tagit 20 minuter istället för tre timmar. Nu vill SvP kanske inte komma tillbaka. Det är bra. Men jag tror inte de kommer få det lugnare framöver. Var än de beslutar sig för att vara hoppas jag de möter motstånd.

Sociala medier underlättar inför en aktion, att samla krafter men också under en aktion. De länder, exv Spanien, som vill förhindra att vi, medborgare använder oss av sociala medier för agera, är jag rädd för.

Förra året kom jag till stan dagen efteråt, det var skräpigt och stökigt. I år var jag med, och jag tror inte det var stökigt och skräpigt i stan. Vi var fler som var där, vanliga människor och  poliser.

Bambuser

Delade med mig delar av dagen via Bambuser. Tack Bambuser för att ni sponsrade med konto! Det gjorde att jag aldrig behövde tänka efter utan kunde streama på så mycket jag kunde, tills batteriet och orken tog slut. Filmerna är slängda.

 

Mer om Jönköping den 1 maj 2014
Rekordgudstjänst mot rasism i Jönköping började dramatiskt

Counter-protesters disrupt Swedish ’neo-Nazi’ march

Så känner polischefen dagen efter

Sagt om demonstrationsrätten

Nazister bör inte ges tillstånd att demonstrera

Demonstrationsrätten måste gälla alla – även i praktiken

#blogg100 #gtj1maj