I helgen har jag sett en persons förtvivlat skriva om sitt barn han inte får träffa, en enorm besvikelse och ilska riktad till mamman, allt och alla. Att inte få träffa sitt barn gör så klart oerhört ont, väcker ilska och maktlöshet. Det finns så många föräldrar som sitter i vårdnadstvister, svikna löften och maktlösheten över att inte få vara med sina barn. Att den andra föräldern inte följer det överenskomna. Det beslutade. Det finns också många föräldrar som känner sig maktlösa övar att inte kunna skydda sina barn mot den andre föräldrar, som har omsorgen, men som är allt annat än bra förälder. Många föräldrar och barn som kommer i kläm.

Under helgen har några personer försökt stötta, komma med råd men de har mötts av hat, förlöjligande och arrogans, ingen når fram. Han önskar livet av kvinnor. Det han skriver ser allt annat än nyktert ut. Hans språk och ett synsätt på folk som gör att jag undrar om han inte har några vänner som kan gripa in, åka över till honom, stänga ner tillgången till nätet och lyssna. Stoppa undan all uppkoppling till nätet tills det kan bli ett nyktert twrittrande. Som det är nu lämnas digitala spår som han troligtvis förlorar mer på än han kan vinna.

Samtidigt så vet vi att livet inte är enkelt. Här visas det tydligt. Svart och mörkt. Hårt och sjukt. Är det okej transparent eller ska allt på nätet vara självcensurerat och nyktert? Och är en person som önskar livet av folk, är hen lämplig till ta hand om barn?

#blogg100