Möten kommer ifatt. Jag kan inte släppa mötet i lördags med den kristna mannen som tyckte SD politik var bra. Den krista kvinnan som undervisade invandrare i svenska och gjorde en ganska stor utläggning om att det var ju problematiskt med kriget, många av de hon undervisade var bra MEN. Detta ”men” ringer i mitt huvud. Mannen som gillade SD politik, hans ansikte är i min näthinna.
Tystnaden från en del. Kommentarer från andra.
Det är precis som innan. Svensk. Född här. Är med i församlingen/föreningen. Men nu tror världen att i Jönköping så ställer vi ALLA upp mot rasism. Det luktar skämt. Jag är inte rädd för motståndsrörelsen, med beslutsam blick. Jag är rädd för den ”vanliga” människan. Vägen har blivit längre.
Och jag avslutar min kväll med tårar som inte vill sluta rinna. Jag vill också vara stolt. Jag är glad över alla som kunde och valde att agera. Markera. Men tyvärr. Just nu ser jag bara de små lortarna. Och tårarna vill inte sluta rinna.
#blogg100